"Det temporära som offentlig konst" from Katalog 33, Statens konstråd, 2003

I 42 graders värme kan det vara svårt att ta till sig konst eller upplevelser överhuvudtaget. 
Det vet alla som i en värmebölja flutit runt i Venedig för att se den expanderande konstbiennalen. Man måste stanna till och svalka sig för att låta blicken klarna och skärpa sina sinnen.

Biennalen i Valencia 2003 drabbades av en värmebölja vilket sannolikt påverkade antalet besökare som tog sig runt i staden för att se utställningen The Ideal City. Solares (or on optimism) var den del av biennalen som ställde frågor kring de stadsrum som dyker upp lite varstans i Valencia och i andra städer runt om i världen men är väldigt få i Sverige. Det privata, familjära rummet som blivit offentligt och synligt genom förfall. Curatorn Lorand Hegyi menar att Solares är de platser som icke är omhändertagna utan kan vara ruiner från krig eller byggnader som aldrig återställts genom underhåll och renovering. Byggnaderna har rasat eller rivits och ägaren eller de boende har sedan länge försvunnit in i historiens mörker eller i alla fall lämnat platsen för gott.

I vissa fall har naturen kunnat återta kommandot efter långt gånget förfall. Ytor i den centrala gamla staden Valencia har ockuperats av hemlösa som tillsammans med katter, hundar och ogräs har etablerat nya privata rum. Ibland har staden återtagit initiativet genom att asfaltera en parkeringsplats eller tydligt genom skyltning markerat att en ny ägare eller byggherre tagit över och det är bäst att hålla sig borta. Lorand Hegyi beskriver Solares som ’’sår’’ i stadens kropp eller som ’’negativ arkitektur’’. 

Har dessa platser någon egentlig betydelse utöver att vara tecken på förfall ?  Kan konstnärer använda dem för gestaltningar som talar om mänskligt liv och beteende, gestaltningar utifrån antropologiska aspekter ? Givetvis är det så och resultaten som redovisades på biennalen väckte många tankar och idéer om hur viktigt det kan vara att notera dessa platser och deras historia inte minst med tanke på ständig exploatering.  I The Ideal City deltog ett flertal väl etablerade konstnärer som kommenterade Solares på olika vis. Allt från Gilbert and Georges kommentar kring tuggummin som intrampade på gator och torg blivit problem i stora städer till Clay Ketters subtila ingrepp. Clay Ketter som också är med i denna katalog med en gestaltning på Norrlandsoperan i Umeå.

På en plats, en yta som nu var en stökig  parkering, hade väggar rasat eller rivits och rummen visade sig endast genom färgerna och tapeterna som flagnade utefter de kvarvarande väggarna. Tredimensionellt har blivit tvådimensionellt. Ett avtryck från en toalett, ett handfat, en väggfast möbel eller någonting annat kunde skönjas och tydas som tecken från ett tidigare privat liv. En del kakel satt kvar som en mosaik i ett mönster.
Clays verk återfanns på fasaderna på motstående sida. Efter en ’’arkeologisk’’ undersökning som också innebar en reningsprocess togs fasadspåren fram genom konstnärens arbete. ’’Renoveringen’’ skedde med gips, cement och även färg. Stora, abstrakta ljusa partier med skillnader i nyanser skapades och ’’målningarna’’ blev  konstnärliga kommentarer som gjorde att verkligheten, eller rättare sagt det befintliga, ’’flöt över’’ i  konsten och vice versa. Hela platsen formades till ett visuellt estetiskt tilltalande rum.

The Ideal City visade som så många andra projekt under de senaste decennierna att utställningsrum, om än temporära, inkilade i stadens struktur kan påverka oss direkt. De konstnärliga ingreppen i Valencias gamla stad gav en ny dimension till den gamla staden och dess delvisa förfall. För Statens konstråd är det viktigt att notera dessa möjligheter och inse att offentlig konst även kan vara temporär och dagsaktuell.